Etik enligt Paul Tillich

Paul Tillich (1886-1965), teologiprofessor vid bland annat University of Chicago, använder i sin The Courage to be begreppet “the ultimate concern” för att förklara människans grundförhållande till livet. Han menar att grunden för denna ”yttersta angelägenhet” är just ”modet att vara”; detta är ett mod som finns inom människan men som också samspelar med hela hennes existens, hennes vara.[1]

  Enligt Tillich är mod den yttersta drivkraften i att vara människa. Detta mod speglar sig i huvudsak genom de olika ”orosmoment”, eller rädslor, vi möter i varandet och hur vi genom modet att vara hanterar dessa. Tillich beskriver här nyansskillnad mellan begreppen ”anxiety” och ”fear”, då han menar att rädsla (”fear”) är något temporärt som går att övervinna, något som till exempel varje soldat i krig måste göra.  Detta har dock inte något med mod att göra i den mening Tillich menar (ty. Mutig, sv. modig), utan snarast med tapperhet att göra (ty. Tapfer, sv. tapperhet).[2] Modet behandlar snarast ”livsoron” (”anxiety”) och av mer existentiellt betingad sort; ty detta är en oro som är ständigt närvarande. Soldaten vet att han kan dö även om han inte är i krig; rädslan för att dö i strid kan övervinnas emedan rädslan för döden som sådan alltid finns där.

   Oron är också i sin yttersta form en oro för ”icke-varat”, då icke-varat är det som får en människas självbekräftelse (hans varande) att tyna bort. Hotet mot självbekräftelsen kommer, enligt Tillich, ursprungligen från tre håll vilka alla hotar med ”icke-varat” i olika skepnader: oron för döden och hopplösheten, oron för tomheten och meningslösheten och oron för skulden och fördömandet.

   Mod att vara, menar Tillich vidare, hänger alltså intimt samman med själv-bekräftelse, (self-affirmation) då själv-bekräftelsens funktion just är att visa att manär (vara; being). Utan självbekräftelse, till exempel om du upplever dig utanför en gemenskap, upphör också ”jaget” att vara då du inte har något som bekräftar ditt varande.[3] Här finns en intressant parallell till ovan nämnde Thomas Hobbes, som ju menade att om människan inte styrdes av en stark hand skulle anarki utbryta. Här menar Tillich att ”modet att vara”, skenbart verkar upphöra om man vill vara i en gemenskap, då själv-bekräftelsen enbart är min egen själv-bekräftelse och i en grupp kan jag aldrig enbart bekräfta mig själv utan måste ta hänsyn till andra. Tillich menar dock, i polemik mot Hobbes, att just gemenskapen är ett naturligt tillstånd för människan. Bakom detta ligger just oron för att ”inte vara”, eller i detta fall att vara utanför (inte vara i) gemenskapen. Det är snarast alltså så att självbekräftelsen behöver gemenskap, vi behöver deltaga i vår ”livsvärld” och därigenom bekräfta sig själv som deltagare i en gemenskap. Livets mening är i gemenskapen.[4]

   ”Modet att vara” behandlar således medvetenheten om att vi som människor existerar, men att vi när som helst kan upphöra att existera; det handlar om vetskapen om att känna mening med livet och att inte falla ner i meningslöshet och om modet att göra saker utan att känna skuld. Denna oro, eller existentiella ångest som denna vetskap uppbringar kräver således mod för att, i slutändan, vilja fortsätta existera.

  I detta mod att vara tillsammans kan man också göra en analog till Bubers etik i ”du-jag”; som ovan nämnts är inte en sann ”du-jag”-relation enbart sympati med ”den andre”. Att vara ”ett” med den andre, att vara i hans situation med honom skulle innebära att man, hårddraget, går i döden för honom. Man skulle kunna exemplifiera detta med att bjuda hem, och därmed ”in i sitt liv”, en hemlös person man träffar på väg till jobbet; detta är något som också självfallet är ett risktagande då den personen, teoretiskt, skulle kunna döda dig för att stjäla dina tillhörigheter. Så, för att verkligen bjuda in någon för att den personen skall få tak över huvudet och mat för dagen, krävs ett enormt mod. I mångt och mycket är detta samma mod som krävs att komma hem tomhänt från en fisketur, då du har släppt tillbaka all fisk du fångat, och därmed tar risken att vid hemkomsten hånas för din klena fångst. Modet att vara är med andra ord det som krävs för att stå mot allt som hotar bekräftelsen av just ditt vara.

   Det krävs mod att vara i relationalitet, då du handlar etiskt gentemot din nästa oavsett om detta är en människa eller fisk; detta mod och denna etik måste också komma från den handlande människan själv. Och om modet sviktar då hamnar vi direkt i ”det”-världens bistra verklighet där vi låter där skenbara spökgestalter bestämma hur vi skall handla, aldrig i ärligt uppsåt utan endast begagna oss av ting. Men där bryts också din bekräftelse som människa så småningom ned, ty ”den som lever endast därmed är icke människa”[5].

2.2.1 Paul Tillich - oron för döden

   Som tidigare nämnts krävs modet att vara för att inte sluta existera. Detta kan vara på ett bildligt plan, att vara en persona non grata, en utstött eller en paria, men i sin yttersta form handlar det om att leva eller att vara död. Vetskapen om döden (vilken är en del av vår livsvärld, eller med Bubers ord ”det”-värld) påverkar även hela vår syn på samhället. Det är denna oro för döden som ligger till grund för att lagar åtföljs, och att vi ”låser in oss” i nationalstater för att skydda oss mot fiender. Detta kommer sig av att vi innerst inne vet att det yttersta straffet för ett brott är döden, bokstavligt eller i överförd bemärkelse. På samma sätt gäller det landets vara; att bli ”invaderade” av en främmande makt leder antingen till döden, eller till den nationella identitetens död. [6]

   Paul Tillich menar att sätt att handskas med tanken på att vi är ändliga, det vill säga att vi skall dö, är att göra oss (illusionatoriska) bilder av att vi är odödliga.[7] Detta kan ta sig uttryck så som den kristna berättelsen om återuppståndelsen, men också i tankar om ren odödlighet. I det moderna samhället, där sjukvården förväntas bota alla sjukdomar kan man se tendenser till att döden blivit något tabu-belagt. Det är idag inte längre ”naturligt” (sic!) att dö på samma vis som det var när människan föddes, levde och dog i hemmet. Oron för döden, i bokstavlig mening, tar sig i samtiden uttryck genom att man inte låter folk vara döda. Detta kan man till exempel se i den uppsjö av TV-program som hanterar och beskriver o-döda av olika slag (det vill säga döda människor som ”lever kvar” i form av spöken).*Tillich menar dock att dessa uttryck för ”själens odödlighet” i själva verket bara är en dålig symbolik för det mod som faktiskt krävs för att vi trots allt skall leva med vetskapen om att vi skall dö.[8] Ett mod som bottnar sig i en tillit till livet, till varat som sådant.

"Faith is the state of being grasped by the power of being-itself. The courage to be is an expression of faith and what “faith” means must be understood through the courage to be. We have defined courage as the self-affirmation of being in spite of non-being. The power of this self-affirmation is the power of being which is effective in every act of courage. Faith is the experienceofthispower."[9]

Tillich menar att denna tillit får sin kraft från tron och därmed i slutändan Gud, i det personliga mötet med den personliga Guden.[10] Även för den icke-troende människan är Tillich resonemang värt att beakta och sammanfogas med Bubers terminologi. I stället för en Gud att sätta sin tillit till, sin tro, kan man sätta tilliten till tron (och hoppet) att återigen få uppleva stunder där man är ”ett med himlavalvet”, det vill säga i en relation i ”jag-du”. Detta innebär att vi måste ha modet att vara i ”det”-världen i hopp om att få uppleva stunder i yttersta lycka och välmående i sanna relationer med våra medmänniskor. Även om lärjungarnas självupplevda verklighet i det ovan anförda exemplet så småningom ledde till förtryck, (se 2:3, slutet), så var troligen deras intention just denna; att även andra skulle få leva i en gemenskap där man är ”ett med himlavalvet”.

2.2.2 Paul Tillich - oron för tomheten och meningslösheten

   Oron för tomheten eller meningslösheten; hur hotar den själv-bekräftelsen och varat och vad för mod krävs det för att stå ut med vetskapen om detta? Enligt Paul Tillich är Friedrich Nietzsche den förste att beskriva hur människans existens fallit ner i yttersta meningslöshet och nihilism. ”Gud är död” säger Nietzsche och menar egentligen att alla värden och meningsfullheter världen satt sin tilltro till under så många år har försvunnit. Detta kan, enligt Tillich, ses som en förlust, men också en befrielse för dem som har modet att ta steget ut i denna nya livsvärld.[11] Det är alltså denna ”nihilism”, eller normlöshet (se 2.1, slutet) som orsakar människans rädsla för meningslöshet. Om det inte finns några fasta värden; vad skall man leva efter? Denna oro, i sin absoluta form en oro för förlusten av en ”yttersta angelägenhet” (ultimate concern) som driver människan att ”hålla fast” vid stelnade och föråldrade dogmer, något som i slutändan till exempel kan leda till fanatism. Tillich menar att detta är ett sätt att försvara sig, att behålla självbekräftelsen i en gemenskap där man i alla fall har en någon mening med tillvaron[12]. I denna fanatism  lever man dock, med Bubers ord, i det förgångnas ”det”-värld, då man klamrar sig fast vid något som inte är förankrat i nuet.  Detta är således inte heller en äkta relationalitet.[13]Martin Buber har, liksom Tillich, även han insett att ”tomhet” är ett farligt tillstånd för människans väsen.  Tomheten ”botas” sålunda genom att fylla sitt liv med mening, ta från det smörgåsbord som ”det”-världen erbjuder och sök det som gör det till ”jag-du”, ty meningen finns i relationalitet med ”den andre”.

2.2.3 Paul Tillich -oron för skulden och fördömandet

Som tidigare beskrivits ses idag människan ofta som fri; detta är dock en frihet inom vissa gränser. Paul Tillich kallar detta för att människan är begränsat fri, man är endast fri inom gränserna för ens egna ändlighet. Inom denna ändlighet har man dock möjlighet att göra fria val, men då man som människa vet om sin ändlighet så inser man även att de val man gör kan få konsekvenser för hur ens liv gestaltar sig. De val man inte gör har man i sin ändlighet ingen chans att göra gjorda och vice versa. Denna situation leder alltid till misstanken att det andra valet, det ogjorda, kanske var ett bättre val. Detta leder till en existentiellt plågsam situation; ska jag, till exempel, följa samhället lagar och normer och göra brott på min fria vilja, eller ska följa min fria vilja och då riskera att falla utanför samhällets gemenskap.[14]Modet att vara handlar här om att ta ställning, men också om att konsekvenserna av sitt handlande. Utan detta mod skulle människan endast bli en viljelös varelse som följer en stark ledare.